Snart har det gått en vecka sen du försvann ur våra liv, kan inte fatta att du är borta, känns som att du är i skolan varje dag, men måste börja inse att det inte är så. Du kommer aldrig mer vakna, att se din mormor och morfar så på minnesplatsen var hemskt. Ingen av oss årkar med alla som frågar vad som hänt, det känns, det är så sjukt hemskt det som hänt. Är inte mig själv längre, sover inte på nätterna, äter inte när jag borde, för jag klarar inte av det. Men ändå försöker jag och alla andra att le. Men att åka till skolan är nog bland det jobbigaste jag gör på vardagarna, att bara höra stationens namn, att åka förbi, känns sjukt mycket! När jag sitter här och skriver rinner bara tårarna ner för att världens finaste ängel har fått sina vingar. Ska gå förbi minnesplatsen så ofta som jag kan, men tyvärr ska alla blommor bort imorn. Men jag kommer ändå vara där! Glöm aldrig att du finns i våra tankar och våra hjärtan. Vi älskar dig, R.I.P Klara <3